0300

Jag har länge gått och funderat på en sak, en ganska stor och viktig sak. Jag har tidigare gått förbi kronprinsessan Viktoria eller sett henne på håll, men alltid med någon vän och ett gäng dåligt förklädda SÄPO-killar. Jag har aldrig sett henne med hennes kille Daniel Westling.

I går gick jag förbi Daniel Westling och då slog det mig att saken jag funderat på kanske inte är så tokig. Håll i er nu: jag tror inte Daniel Westling existerar. Hurdå tänker du? Jag tror att vår kronprinsessa och Daniel Westling är samma person!

Att fejka en relation med denna “Daniel” var hovets enda lösning på Viktorias allt större behov av att leva ut sin transexualitet. “Daniel” är från någon håla få har koll på, “föräldrar” till “Daniel” är helt enkelt bra betalda skådisar och hans bakgrund kan knappast vara svår att skriva ihop. För att inte tala om deras skärmmande lika ansikten.

Se själva!

Något jag underskattat är att åka bil i baksätet, såvida man har hela baksätet för sig själv och kan lägga sig över båda sätena och titta ut genom sidofönstret. Jag brukar alltid vara karlakarln som kör, vilket är skönt eftersom jag är typen som tycker att alla andra kör för långsamt.

Det första jag insåg när jag låg där i baksätet var att bilföretag faktiskt lägger ner designarbete på insidan av dörrarna, något jag aldrig någonsin tänkt på och något jag inbilliar mig ingen annan heller tänker på. En blank aluminiumlist dovt upplyst av röd belysning, perfekt harmoni. Men förstå hur otacksamt det måste kännas att vara den där tyska killen med tjocka svarta bågar och polotröja som får ansvaret att designa dörrarnas insida.

När tankarna sedan kom tillbaka från Tyskland till bilen jag befann mig i insåg jag att personerna i framsätet lyssnade på nyheterna som hetsade finansoro precis som vanligt nuförtiden. Då gjorde jag något som uppgraderade mitt egna baksäte till nivå 2, jag tog fram min iPod och började lyssna på Philip Glass.

I en timme låg jag sedan och såg hur landskapet flög förbi utanför i 160km/h, gula och röda träd tillsammans med den repetiva klassiska musiken i mina öron. Då och då trycktes jag mot ryggstöden när personen framför ratten bestämde sig för att flyga om någon långsammare bil, och även om jag visste att det gick “lite väl” snabbt, var jag helt harmonisk av musiken.

När solen började gå ner och landskapet utanför fönstret tappade färg somnade jag, och vaknade först när iPoden bytter över till en hetsig mix från BBCs Radio 1, men då var vi fem minuter från målet.

… när orden “financial crisis” tangerar “anal sex” på google trends.