I måndags skulle jag träna. Träna ben på gymmet.
Jag gjorde det, och det gick bra. Jag kände mig stark.
När det var dags för min tredje övning, benpressen, så kände jag mig helt plötsligt väldigt mätt. Jag hade ätit jättemycket innan och hade nog inte väntat tillräckligt länge innan jag tränade.
Precis innan mig hade en trevlig dam i 55 års-åldern suttit i benpressen och hon stog nu två meter bort och stretchade. Jag hade kört mina två uppvärmningsset och det var nu dags för “the real deal”.
Första repetitionen gick bra.
Andra repetitionen gick bra.
Tredje repetitionen gick bra
Fjärde repetitionen fes jag.
Högt.
Det lät precis som om man sprättade upp en bit gaffetejp med kniv väldigt häftigt. Den verkligen trycktes ur mig av och med all kraft mina ben genererade och all den vikt som låg på vagnen.
Jag stannade upp en sekund men kvävde snabbt mitt fniss och fortsatte som om det varit maskinen eller möjligen mina byxor som låtit.
Efter ytterliggare två repetitioner sneglade jag på damen som stog och stretchade och hon stog med en tom blick och stirrade rakt framåt. Jag kunde inte riktigt urskilja ifall hon var totalt förlamad av förskräckelse eller om hon stog vilse i sina egna tankar, som man lätt blir när man står och stretchar och drar sig för att gå till nästa övning.
Jag valde att tro det senare och gav mig själv en mental klapp på axeln för att jag hade tränat så hårt att jag fisit.
Hardcore-poäng.
Och ingen annan hade varit nära nog för att kunna ha märkt det, eller i alla fall brytt sig. Det var ju trots allt en luktlös.
Efter klappen skrev jag också en mental lapp till mig själv:
Bajsa alltid innan benpasset!







Latest Comments
RSS